Trädgårdsakademin på inspirationsresa i Provence

Det förväntansfulla tjattret måste ha hörts på långt håll när gruppen av åtta kvinnor i varierad ålder klev in i biluthyrningen på Nice flygplats. Efter att ha startat i svinottan från Sverige, via Köpenhamns flygplats så befann sig nu detta gäng i Nice. Här skulle vi få vårt lystmäte tillgodosett av pinjeskog, berg, olivlundar, lavendel, vinstockar och givetvis även vin och mat. Gruppen bestod av ”de fem kunniga” i branschen samt tre kompletterande figurer. Det var Anette, vår värd och ägare av Trädgårdsakademin. Inger, vår egen uppslagsbok från Ven. Lina, den alltid glada entreprenören. Matilda, ett kortklippt och mångsidigt energiknippe. Ann-Sofie, den mjuka arbetsledaren med god kontroll på det mesta. Vi tre övriga var Ulla, välrenommerad fotograf och resans utmärkta bilförare, Åsa, den burriga blondinen från Gotland med härligt skratt och inte alls den revisorstyp hon egentligen skulle vara. Samt undertecknad, Lilian, en överårig skribent med noll koll på växter.

Vi packade in oss alla i den rymliga Van som vi hyrt och drog iväg upp mot Barjols som var resans mål. Det var en härlig bilfärd genom det soliga landskapet och vi förundrades över hur snabbt det supermoderna Nice förvandlades till ett kuperat bergslandskap med mycket luftig skog och mängder av fält med vinstockar i varierad grönska. Redan här började ”de kunniga” att diskutera varför inte allt vin hade slagit ut lika mycket… Vi, d v s revisorn och skribenten, tyckte att tjärblomstren i diket var vackrare än i Sverige men fick snart veta att det var pipört. Därefter försökte vi oss inte på några artbestämningar utan bara njöt av resan.

Väl framme i Barjols möttes gänget av det svenska paret Pia och Janners Aaseby. De har varit bosatta i Frankrike i trettio år varav de senaste 26 åren i Barjols, så bättre guide än Pia kunde vi inte ha fått. Hon skulle tillbringa de närmaste dagarna med oss och lotsa oss igenom både landskap och språket. Vi checkade in på vårt hotell som var en sagolik blandning av stilar. Troligen hade ägarna gått all-in på vad de hittat på loppisar och i rivningshus samt tillfört en hel del hemgjord keramik, lampor, skulpturer, konstverk och detaljer. Underbart charmigt med en lummig trädgård som aldrig tog slut. Det fanns bara mer och mer utrymme bakom varje buske och trappavsats.

Anette bjöd oss på en välkomstdrink och Pia berättade vad som väntade oss de kommande dagarna.
Lite senare på kvällen blev det trerätters middag på stadens lilla stadshotell. Den 97-åriga pigga ägarinnan flöt som en liten vessla bland borden och både maten och stämningen var härligt lantlig och mycket fransk.

Lördagen startade med frukost på hotellet. Croissanter och sylt. Givetvis. I våra dubbelrum hade sängarna bara innehållit en gemensam filt så två av deltagarna hade sovit som kåldolmar inrullade i överkast, men vadå då? Det är ju Frankrike…

Vi gav oss iväg till den lilla byn Oups, som låg ca 4 mil bort. Där är det en stor marknad varje lördag och vi gled runt bland stånden och handlade läckerheter till kvällens happening som vi inte just då visste så mycket om. Påsarna dignade av grönt, tomater, sparris, jordgubbar, melon, ostar, korvar osv. Lite klädfynd blev det också. Skribenten och revisorn klämde till med att köpa ett par trähalsband, lite otippat.

Vid lunchtid samlades alla på en pittoresk uteservering med livemusik. Den dominerande rätten var musslor. Ett berg med dessa läckerheter serverade med hemgjorda tjocka chips och majonnäs. Mer behöver inte sägas, vi njöt till fullo av sol, musslor och rosévin.

Väl i bilen igen så blev nästa anhalt en olivoljefabrik. Den hette Chateau de Taurennes och låg följaktligen i orten Taurennes. En trevlig man förklarade mycket pedagogiskt för oss hur man satte plantorna för många år sedan och att skörden först kom igång när plantorna var ca tio år. Vi fick följa hela den maskinella processen från plockning till buteljering och klassificering i olika kvalitéer och smaker. Vi testade fem olika typer av oljor samt två smaksatta varianter. Allt var mycket delikat så valet var svårt. Men givetvis var hela gänget köpstarka kunder så vi hade alla en flaska med oss i bagaget hem.

Väl inne i minibussen så fortsatte vi mot Tourtour. Det var en liten by högt uppe på en höjd med milsvid utsikt. En kyrka och fantastiska stenhus med små trånga gator skapade en medeltidskänsla, vi kunde nästan höra hästhovarna klappra mot stenläggningen och någon liten munk smyga runt i gränden. Uppe på utsiktspunkten kunde vi se minst tio mil långt utöver landskapet i området som heter Haut Var. Helt bedårande. Vi vandrade sakta ner till det söta lilla torget med fontänen där vi tog en kafferast.

Nästa stopp blev i Villecroze. Även detta en charmig stad med en liten amfiteater, pinjer och cypresser i olika formationer. ”De kunniga” diskuterade vildhavre, andra vilda ax och växter men som den okunnige skribent jag är så lämnar jag den analysen åt sidan.

Väl hemma i Barjols så parkerade vi bussen hos Pia och gick de 108 trappstegen ner till stadskärnan. Det är så befriande att se en stad som verkar ha stannat i 50-talet. Här finns inget McDonalds, inga kiosker och spelbutiker, inget SATS-gym, inget h&m-varuhus. Bara genuina små butiker och artiga expediter. Till och med små barn kindpussar varandra när de ses.

För att slippa överkasten och för att underlätta nattsömnen för oss alla, så valde Åsa och Anette att flytta in på det lilla mysiga stadshotellet. På så vis disponerade vi nu var sin filt i sängarna.

Efter en liten vila så var det dags för kvällens övningar. Vi skulle ses hos ett konstnärspar som köpt en gammal garverifabrik några hundra meter från hotellet. Utanför porten blev nog alla fundersamma. Har vi kommit rätt? Dörren såg ut som en sliten laduport från Raskens Småland på 1800-talet och ovanstycket ovanför dörren saknades helt. Vi kom in i ett källarvalv som likade fängelsehålorna på Stockholms slott. Det var med skräckblandad förtjusning som vi klev över tröskeln. Men John, den trevliga mannen i huset, lotsade oss upp genom hans och hustruns ateljéer och till slut kom vi upp i ett ultramodernt kök, vardagsrum och kontor – allt i ett. Utrymmet hade panoramafönster och en härlig utsikt över staden. I stadsbilden fanns tyvärr många fler stängda och delvis raserade garverier. Många konstnärer hade valt att flytta hit till de gamla fabrikerna men de enorma kostnader som renoveringarna för med sig klarade man inte av. Så i dessa ruffiga skal kunde gömmas små pärlor förstod vi.

I John och Christin-Anns trädgård på baksidan av fabriksbyggnaden fanns ett stort vattenfall och en damm som de kunde utnyttja som badsjö. En liten stig och ett cafémöblemang vid strandkanten visade var det var lämpligt att hoppa i. Hela staden har en mängd vattenposter, springbrunnar, fontäner av skiftande slag. Fyra olika ådror kommer från bergen och förser staden med vatten. Det var givetvis dessa som var upphovet till att garverierna byggdes här från första början. Man vill dock inte tänka på alla gifter från fabrikerna som spolades rakt ut i vattendragen. Idag finns inget aktivt garveri i gång i staden.

Efter en drink på terrassen så var det dags för gruppen att ta itu med alla råvaror som vi köpt på marknaden. Alla skivade, skalade, hackade, blandade för glatta livet. Inger och Matilda fick till en sallad som vi nog aldrig glömmer. Den var bland det godaste vi någonsin ätit i salladsväg, men så var den också gjord med omsorg… Därtill fanns det fyra-fem ostar, korvar, bröd med oliver, melon, jordgubbar, hallon, avokados, härliga röror, oliver, oljor, dressingar… Och så förstås rosévin, – en hel dunk!

Kvällen avslutades i Christin-Anns ateljé där hon först visade en av de två studios som de hyr ut via ”airbnb”. En minst sagt annorlunda logi men med helt fantastisk utsikt. Därefter fick vi en inblick i vad hon gjorde med sin konst, en fluorescerande och luminescerande upplevelse. Hennes färger blev självlysande när ljuset släcktes och konstverken fick dynamisk och full effekt. Därtill fyllde vi våra munnar med ytterligare godsaker i from av chokladdoppade hallon, marsipanfikon med kastanjekräm och portvin. Denna magiska middag kommer vi att minnas länge, länge.

Söndagen bjöd på solsken men blåsten var lite vass. På förmiddagen strövade vi omkring i staden lite var för sig eller två och två. Undertecknad och ”den kortklippta” klev med friskt mod ner i ravinen bakom stadshotellet och hamnade till slut i ett hönshus med en galande tupp. Några tittade in i kyrkan eller strövade på söndagsmarknaden som pågick vid torgplatsen.

Klockan elva gick färden mot Tavernes. Pia hade avtalet möte med monsieur Robert i hans köksträdgård. Det var ett område med kolonilotter som låg i utkanten av bebyggelsen. Trädgårdarna hade troligen odlats redan på medeltiden, de var omkring 500 år gamla och hade karaktäristiska skyddande murar runt varje liten köksträdgård. Några av köksträdgårdarna låg i träda men flera hade odlats upp. Den glade mannen stod och väntade på oss. Han var lite trött eftersom han varit på bröllop på kvällen innan men med nio kvinnor trädgården så tinade han upp. I hans köksträdgård odlades mestadels bönor, ärter, lök, mangold och andra enklare grönsaker. En liten hönsgård med sju hönor och en tupp fanns i ena hörnet av området. Vi såg en skål med ägg från dessa små pickande änglar och det var stor präktiga produkter minsann. Ett jättestort fikonträd som hade många år på nacken, stod i tomtgränsen. Det var helt översållat med frukter. Dock förklarade monsieur Robert att det var ett han-träd som försåg hon-träden med pollen och att frukterna inte gick att äta. Synd tänkte vi alla…

Vi vandrade runt lite i Tavernes och beundrade alla portklappar på dörrarna. De var oftast i form av en hand som håller ett bouleklot, redo att kasta. Boule eller Petanque som det också heter här nere, är en form av nationalsport.

Vi drog vidare mot St Martin, där Pia och hennes man Janners, hade bott sina första fyra år i Frankrike. Även detta var en terrakottafärgad by som klättrade på bergskanten. Husfasaderna är väldigt enhetliga här i Provence, antingen det är gamla eller nya, så har de liknande kulör. Inget mexitegel eller falurött här inte.

Vi startade med en lunch på byns enda restaurang som även var en miniaffär med betoning på mini. Vi fick härliga vegoburgare och trivdes bra i lokalbefolkningens sällskap. Vid ett tillfälle satt 7 av oss och pillade med våra telefoner och överförde bilder mm varvid de andra gästerna såg förvånat på. Ingen fransman skulle nog komma på tanken att ta upp en telefon vid matbordet, men vi har blivit så vanda vid det att det snarare är kutym i än konstigt för oss svenskar.

Nåväl, efter en god lunch fick vi se var Pia och Janners bott och sedan drog vi oss upp till slottet St Martin des Pallieres. Pia föreslog att vi skulle besöka en speciell byggnad som varit vattenreservoar för många hundra år sedan och medan vi väntade på vår tur att få guidning så botaniserade vi lite runt slottet. ”De kunniga” dök ner i marknivå och analyserade och fotografen försökte att få en Iris att stå still i blåsten.

Till slut var det vår tur att få träffa ägaren av slottet och tillika guiden för vattenreservoaren. Han var i rakt nedstigande led från släkten som ägt slottet under fyrahundra år. Monsieur de Boisgellin berättade initierat om den enorma vattenreservoaren byggd med sina höga valv. I Sverige skulle den säkert ha förvandlats till en konsertsal med sina valvbågar och fina akustik men tack och lov var det trevligare att se den så här bevarad.

Monsieur de Boisgellin berättade att reservoaren byggts för att bevattna den nyplanterade skog som anlagts bakom slottet. Själva slottsbyggnaden var uppförd på en bergstopp där ingen växtlighet förekom så ett omfattande arbete med att anlägga skog enligt uppgjorda ritningar hade påbörjats och därför behövdes det mängder av vatten. Man samlade alltså regnvatten i cisternen. Den var dock endast i bruk under fyra år och sedan dess har den stått oanvänd. Slottsherren hade byggt sin egen bostad vid sidan och ovanpå cisternen.

Dagen avslutades hemma hos Pia i hennes ateljé där vi fick se hur kreativ man kan vara med mycket små medel och vackra broderier som finns på loppmarknader bl a. Det var jättetrevligt att få ta del av detta. På väg till hotellet såg vi hur en vanlig man med en stor färgspann stod och tvättade ur sina tjocka penslar och färgpytsar i en av stadens fontäner. -Vad göööör människan?? undrade vi alla. Det vitkladdiga vattnet rann över den vackra marmorkanten. Men gissningsvis var färgen borta efter bara några minuter, så starkt var tillflödet i fontänen från källan uppe från berget.
Kvällens middag blev en orgie i pizzor på en liten krog nere i staden. Stora, fylliga och med mycket sallad. Underbart. Vi fick till och med en doggybag med hem.

Vi avslutade vårt franska besök med hemresa på måndags morgon. Halvvägs till Nice stannade vi vägkanten och ”de kunniga” fyllde bilen med färsk rosmarin. Doften var ljuvlig…

Vår eminenta guide Pia följde med till flygplatsen då hon skulle vidare till Stockholm för besök och möjligen för att utöka hushållskassan med lite av sina produkter hos en gallerist. Vi andra äntrade Köpenhamnsplanet supernöjda med hela arrangemanget. Vilken härlig upplevelser. Tack alla i gänget för fin samvaro och många trevliga samtal.

Vid pennan
Lilian

Prenumerera på vårt Nyhetsbrev

Fields marked with an * are required

Kontakta oss

Trädgårdsakademin AB
Fibulavägen 12
262 74 Ängelholm

info@trga.se
Tel 060 789 07 77

Om Trädgårdsakademin

Trädgårdsakademin AB är ett auktoriserat utbildningsföretag enligt Almega Utbildningsföretagen. Trädgårdsakademin AB är certifierad utbildningsanordnare enligt TCYK, Trädgårdsnäringens Centrala Yrkeskommitté.